If you're not willing to risk it all,

Igår var det exakt två år sen jag fick hem min lilla prinsessa. Vad är det som har hänt under dessa två år?


Den 18 december 2010 åkte vi och hämtade Moa, i snöstorm!

Moa är väldigt välriden i dressyr och har haft en otroligt duktig ryttare innan mig. Jag visste att det skulle bli svårt och mycket att lära för mig som inte haft den erfarenheten ännu. Så ibörjan fick jag mycket hjälp av gamla ägaren. Av henne fick jag en väldigt bra grund och hon visste ju även hur Moa fungerar. Hon va otroligt noga med sitsen och något som verkligen fastnat i mitt huvud som jag tänker på än idag när jag rider är när Linnea alltid sa "Känn mina händer mot din armbåge" Haha kan förklara vad hon menar med det i ett annat inlägg.



Något som jag tyckte va svårt då var taimningen och vet när och hur jag skulle inverka. Jag hade svårt att känna när hon arbetade korrekt med bakbenen och när jag skulle rätta till henne. Det som hjälpte då var att Linnea fick hoppa upp så fick jag känna hur det skulle kännas. Lärde mig mycket av Linnea och hon är en av de bästa ridlärarna jag ridit för. Jag har aldrig kännt att det varit jobbigt att rida för Linnea bara för att hon va bättre än mig och red Moa bättre. Tvärtom så har jag varit glad att jag haft henne som ville lära mig och hon har alltid varit så positiv och sätt att jag kan.


Kommer ihåg när Malin ringde panikslaget och sa att Moa hade fastnat i hagen och kom inte upp. Malin hade åkte förbi stallet och sett Moa ligga ner och tyckte att det där såg inte normalt ut. Moa måste ha försökt att rulla sig. Det var mycket snö och lutade lite så hon kom inte upp. (Om hästar ligger ner för länge kan de dö) Som tur va kom det förbi en tjej när Malin va där som varit med om det här förr. Hon visste precis hur man skulle göra. Om de grimskaft lyckades de dra upp Moa. Så när ajg kom dit var hon redan på benen igen. 

Moa hade inte ridits ut mer än bara skrittat på några år vad jag förstod på förra ägaren. Så att rida ut på den här lilla damen var en historia i sig. Jag är glad att jag suttit kvar alla gånger hon bralla. Hon kunde va ganska ful ibörjan. Hon kunde skritta helt lugnt och från 0-100 bara kuta iväg och slänga iväg ett par rejäla bocksprång. Hon lyckades alltid göra det här när ridskolans chef såg det, haha så när min faster skulle rida i ridhuset en gång fick hon inte galoppera för att ridskolechefens mamma red där och hon ville inte att hon skulle ramla av. Hon har även blivit kallad för "Bockardrottningen". Första gången jag red ut med sällskap och skulle galoppera ska vi inte tala om, men vilt gick det. 

Stegra högt är också något Moa visat att hon kan göra. Första gångerna jag skulle gå promenad med henne blev det några stegringar. Även folk som bara skulle ta in henne från hagen fick smaka på dem, vilket inte var så uppskattat. 

Jag ville ju börja hoppa lilla tösen också vilket hon inte heller hade gjort. Första bomövningen jag körde gick det knappt att få stopp på henne. Jäklar vad stark hon va. Första hoppningen var hon otroligt försiktig och hoppade kråkhopp, såg hel skumt ut från marken. Började hoppträna för Sara och andra gången började hon tycka att det här var ju himla kul, så det har nog nästan aldrig gått en hopplektion utan några glädje bocksprång. Ibörjan blev det även rejäla stegringar. Om det är nåt jag har måste det va bra balans iaf.

Hahaha första hoppet!

Låter som hon va helt galen men hon skötte sig alltid i dressyren och va väldigt lugn och snäll annars att ha att göra med. Sällan rädd för något, förutom skrittmaskinen på Högdalens gård. 

Hoppningen bestod ibörjan bara av stärkande arbete. Mycket studs och bommar. Det va svårt för henne att hålla reda på benen, det flaxade ofta lite hit och dit. 


Forsättning följer...