Never give up!
Nu hade jag tänkt vara lite personlig och tala ut här. Det handlar om självkänsla och att vara blyg, något som jag tampats med några år. För mig började det när jag va 14år ungefär. Jag fick väldigt dåligt självförtroende, jag tyckte jag va ful och värdelös. Jag stängde in mig själv och blev väldigt blyg för folk jag inte kände. Jag blev nervös, rodnade, fick klump i magen osv. Jag pratade och va bara mig själv med mina närmsta vänner. Det va många gånger jag grät mig till söms och undrade var det va för fel på mig. Hade jag inte haft mina vänner som jag kännt långt sen innan hade jag nog inte levt idag, att va helt ensam hade jag inte klarat av.
Första året på gymnasiet tyckte jag va sååå jobbigt, mitt självförtroende var verkligen på botten. Jag ville bara flytta här ifrån och börja om på nytt. Men varför skulle det bli bättre då? Någonstans inom mig så är jag i grund och botten en ganska stark och driven person, jag kan om jag vill. Jag ville ändra mig, jag ville må bra. Så jag började smått. Jag valde några personer i klassen som jag kände att jag skulle kunna vågra prata med. Tog modet att fråga om jag fick sitta med de på lunchen, skolbänken osv. Tillslut hade jag lyckats skaffa mig nya vänner (helt själv) som jag va 100% mig själv med. Mitt självförtoende stärktes för varje dag.
Många gånger har jag bara velat ge upp, inte orkat och allt har bara känts skit. Men livet är för kort för att man ska gå runt och må dåligt och trycka ner sig själv. Jag är faktiskt väldigt stolt över mig själv idag, det senaste året har jag satt mig själv i situationer som gjort att jag måste våga mer. Jag bytte stall, från att ha stått med bara två andra hästägare till ett stall med 30 hästar. Jag åkte bort själv och bodde på en hästgård och jobbade en sommar, började jobba på mcdonalds, åkte till England alldeles själv för att jobba, jag har börjat gå ut och träffa nya människor. Det har inte gått att va tyst, jag har varit tvungen att prata och tillslut känns det inte jobbigt längre. Sånna saker hade jag aldrig vågat eller klarat av för 3år sen. Har även skaffat mig massa nya bekantskaper.
Jag känner mig inte rädd för nåt längre, vill jag nåt så gör jag det. Visst, jag är inte världens socialast person nu men jag är 1000gånger starkare än vad jag har varit och det säger även folk till mig. Det kanske låter fånigt för alla er sociala människor men det är ett problem som jag haft och fortfarande jobbar med. Jag vet att jag inte är ensam och jag vet att det finns många personer som är/va blyga i tonåren men som har växt upp och blivit sociala. Det är jobbigt och ett hinder att va blyg i dagens samhälle, men till alla er som vart som jag så ge inte upp! Det går att ändra sig, det har jag gjort och det blir bara bättre.
Det jag vill komma till med det här inlägget är att oavsettt vad ni har för problem, för det har vi alla, så ge aldrig upp! Det finns ingen människa som är bättre än någon annan och vi är alla värda lika mycket. Alla är bra på sina sätt. Gör sånt som gör er glada, må bra och älska livet!
Första året på gymnasiet tyckte jag va sååå jobbigt, mitt självförtroende var verkligen på botten. Jag ville bara flytta här ifrån och börja om på nytt. Men varför skulle det bli bättre då? Någonstans inom mig så är jag i grund och botten en ganska stark och driven person, jag kan om jag vill. Jag ville ändra mig, jag ville må bra. Så jag började smått. Jag valde några personer i klassen som jag kände att jag skulle kunna vågra prata med. Tog modet att fråga om jag fick sitta med de på lunchen, skolbänken osv. Tillslut hade jag lyckats skaffa mig nya vänner (helt själv) som jag va 100% mig själv med. Mitt självförtoende stärktes för varje dag.
Många gånger har jag bara velat ge upp, inte orkat och allt har bara känts skit. Men livet är för kort för att man ska gå runt och må dåligt och trycka ner sig själv. Jag är faktiskt väldigt stolt över mig själv idag, det senaste året har jag satt mig själv i situationer som gjort att jag måste våga mer. Jag bytte stall, från att ha stått med bara två andra hästägare till ett stall med 30 hästar. Jag åkte bort själv och bodde på en hästgård och jobbade en sommar, började jobba på mcdonalds, åkte till England alldeles själv för att jobba, jag har börjat gå ut och träffa nya människor. Det har inte gått att va tyst, jag har varit tvungen att prata och tillslut känns det inte jobbigt längre. Sånna saker hade jag aldrig vågat eller klarat av för 3år sen. Har även skaffat mig massa nya bekantskaper.
Jag känner mig inte rädd för nåt längre, vill jag nåt så gör jag det. Visst, jag är inte världens socialast person nu men jag är 1000gånger starkare än vad jag har varit och det säger även folk till mig. Det kanske låter fånigt för alla er sociala människor men det är ett problem som jag haft och fortfarande jobbar med. Jag vet att jag inte är ensam och jag vet att det finns många personer som är/va blyga i tonåren men som har växt upp och blivit sociala. Det är jobbigt och ett hinder att va blyg i dagens samhälle, men till alla er som vart som jag så ge inte upp! Det går att ändra sig, det har jag gjort och det blir bara bättre.
Det jag vill komma till med det här inlägget är att oavsettt vad ni har för problem, för det har vi alla, så ge aldrig upp! Det finns ingen människa som är bättre än någon annan och vi är alla värda lika mycket. Alla är bra på sina sätt. Gör sånt som gör er glada, må bra och älska livet!
Kommentarer
Trackback
